johannasydafrika

Det här var det svåraste att se.

Under apartheid så rådde strikta passlagar. Alla svarta var förpassade till särskilda områden, the Home Lands, som inte var något annat än getton dit de svarta tvångsförflyttades. Territorierna sades inte tillhöra Sydafrika, och hemländernas invånare blev tvungna att ständigt bära pass och ansöka om tillstånd för att komma in i Sydafrika.

Det var bara männen som fick komma in till städerna - om de hade jobb. Allt för att hålla städerna så vita som möjligt. Då bodde männen så här, som på bilden: i ett hostel där de betalade kanske 5 rand per natt för att få sova när de jobbade. Kvinnorna, barnen och de gamla var kvar i hemländerna. Efter apartheids fall kom många familjer med sina fäder och män till städerna, och nu bor här fyra familjer i de här fyra sängerna, istället för fyra män. På nätterna lägger de ut madrasser och filtar som barnen får sova på - människor sover överallt.

Det här var verkligen svårt. Jag ville gråta, men nu är man ju vuxen och jag tryckte bort känslorna. Konstigt. Där stod vi i rena, nya kläder med skitdyra kameror och tog bilder på misären. Helt sjukt. Det luktade illa och madrasserna var trasiga. Det var så surrealistiskt att befinna sig mitt i någonting som jag inser att jag tidigare bara har läst om. Att se det, att känna det, blev... svårt.

Guiden berättade att det förekommer mycket sexuella övergrepp i den här miljön, om någon man inte har en fru och han hör "what the others are doing with their wives, at night", så sade han att det är ofta som män ger sig på småflickor, och de är ofta för rädda för att säga nej. Det är så fruktansvärt så det skär i kroppen. Våldtäkt anmäls sällan, berättade han vidare, för de som går till polisen får köa i ett och samma rum, och det är inte många som vill att andra ska höra vad de varit med om.

Tala om svåra levnadsförhållanden för kvinnor. Orden räcker inte till..