att ha eller inte ha pengar
for forsta gangen umgas jag med folk som verkligen inte har pengar.
Pa vissa satt innebar det massa saker, pa andra satt innebar det ingenting.
Vanskap, varme och fortroende - allt ar samma. Forstas. Det ar nog darfor jag blir forvanad pa ett sant otroligt naivt satt fortfarande nar jag inser hur lite pengar mina (i mitt fall) svarta vanner i vissa fall har. Vanskapen ar samma. Det de betyder for mig ar samma. Och sen, sen har de inga pengar till att betala grejer. Helt enkelt, det finns inga pengar. Inte sa att man kan lana fran sitt eget sparkonto. Eller mamma och pappa. Ingen har pengar. Jag vill inte namna nagra namn, det ar inte sa intressant heller, men nu har det varit tva ganger pa tre dagar som jag har lanat hundralappar till vanner.
Dagisavgiften. Jag maste betala min sons dagisavgift, for jag fick aldrig betalt forra veckan. Eller, bussen hem, jag har inte pengar till att aka hem och traffa min dotter.
Jag vet att de gor det som en sista utvag. Jag raknar inte direkt med att fa tillbaka pengarna heller. Mina funderingar kring det har handlar verkligen inte om pengarna i sig, utan om hur sjukt det kanns att tre hundra spann ar sa lite for mig, sarskilt som mina levnadskostnader ar sa laga, 1000 spann i hyra, maten ar billig, bensinen billig. Och sa ar trehundra spann en summa som flera av mina vanner inte kan fa tag pa nagon annanstans. Det blir sa konstigt. Mest konstigt maste det ju kannas for dem. Jag maste ju framsta som varldens ufo som bara kan ta ut pengar och ge. Men med tanke pa vilken warp zone det ar for mig att ta med mig pengar ner hit som jag tjanat i Sverige - tva manaders lon hemifran racker ett halvar har.
Den har bloggen ar verkligen varldsmasteri i klyschor. Laste igenom lite av det jag skrev forra aret, och det ar verkligen mycket av "tank vad bra man har det..." Men jag vill inte heller gomma eller forsoka latsas om att jag inte kanner sa, valdigt ofta.
Samtidigt som jag kampar med samma svarigheter som manniska, jag blir ocksa ledsen och arg och trott, och de har kulturella svarigheterna som jag skrivit om tidigare finns ju dar oavsett hur lite eller mycket pengar nagon har - vi ar ju alla manniskor. Och jag vet att folk tycker om mig for att jag ar oppen med det och vill forsta. Vara hjartan ar lika. (klyscha igen... men vad gor man. det ar ju sa jag kanner)
Pa vissa satt innebar det massa saker, pa andra satt innebar det ingenting.
Vanskap, varme och fortroende - allt ar samma. Forstas. Det ar nog darfor jag blir forvanad pa ett sant otroligt naivt satt fortfarande nar jag inser hur lite pengar mina (i mitt fall) svarta vanner i vissa fall har. Vanskapen ar samma. Det de betyder for mig ar samma. Och sen, sen har de inga pengar till att betala grejer. Helt enkelt, det finns inga pengar. Inte sa att man kan lana fran sitt eget sparkonto. Eller mamma och pappa. Ingen har pengar. Jag vill inte namna nagra namn, det ar inte sa intressant heller, men nu har det varit tva ganger pa tre dagar som jag har lanat hundralappar till vanner.
Dagisavgiften. Jag maste betala min sons dagisavgift, for jag fick aldrig betalt forra veckan. Eller, bussen hem, jag har inte pengar till att aka hem och traffa min dotter.
Jag vet att de gor det som en sista utvag. Jag raknar inte direkt med att fa tillbaka pengarna heller. Mina funderingar kring det har handlar verkligen inte om pengarna i sig, utan om hur sjukt det kanns att tre hundra spann ar sa lite for mig, sarskilt som mina levnadskostnader ar sa laga, 1000 spann i hyra, maten ar billig, bensinen billig. Och sa ar trehundra spann en summa som flera av mina vanner inte kan fa tag pa nagon annanstans. Det blir sa konstigt. Mest konstigt maste det ju kannas for dem. Jag maste ju framsta som varldens ufo som bara kan ta ut pengar och ge. Men med tanke pa vilken warp zone det ar for mig att ta med mig pengar ner hit som jag tjanat i Sverige - tva manaders lon hemifran racker ett halvar har.
Den har bloggen ar verkligen varldsmasteri i klyschor. Laste igenom lite av det jag skrev forra aret, och det ar verkligen mycket av "tank vad bra man har det..." Men jag vill inte heller gomma eller forsoka latsas om att jag inte kanner sa, valdigt ofta.
Samtidigt som jag kampar med samma svarigheter som manniska, jag blir ocksa ledsen och arg och trott, och de har kulturella svarigheterna som jag skrivit om tidigare finns ju dar oavsett hur lite eller mycket pengar nagon har - vi ar ju alla manniskor. Och jag vet att folk tycker om mig for att jag ar oppen med det och vill forsta. Vara hjartan ar lika. (klyscha igen... men vad gor man. det ar ju sa jag kanner)
Kommentarer
Trackback