johannasydafrika

jag tänkte nog att det inte skulle hända. Kayamandi, mitt township, det är ju så lugnt där. det säger alla som bor där. kayamandi är lugnt och fint, även om det är överbefolkad och har samma problem med alkohol som andra township och andelen som lever med HIV är mycket hög. Men ändå. Det skulle ju inte hända.

Igår morse, fredag, läste jag i tidningen att upploppen spridit sig hit ner, till Western Cape, Kapregionen. Då ringde jag till Fred, pastorn i 'min' församling i Kayamandi, som även är jurist inom Stellenbosch kommun och mycket aktiv i Kayamandi community. Han sa, nej, nej det kommer inte hända i Kayamandi. The community won't allow it.

Lättad sa jag, skönt att höra.

Sen ringde han klockan 18 samma dag och sa, nu har det börjat. De har plundrat några affärer, men det är lugnt nu, det är poliser överallt. Vi får se vad som händer inatt sa han, men det blir nog lugnt.

Imorse när jag vaknat till fick jag en obehaglig känsla i magen. Måtte det inte ha hänt något mer över natten. Jag ringde Simbongile som sa, "yes, they are beating the foreigners. All the shops have closed and the foreigners have left". Jag frågade, till och med Madiba Cash Store, där jag brukade köpa mjölk och mina morgonbananer när jag bodde där? Ja, till och med Madiba Cash Store är stängd och det finns ingenstans att handla häruppe längre.

Sen ringde jag uMama Bishop, Pastor Freds telefon var av. Och hon bekräftade, när de gick hem från kyrkan igår (fredag) kväll vid åttatiden så såg de unga tonåringar springa med varor i händerna. Alla somaliernas affärer har blivit plundrade. Mama Bishop visste inte om någon hade blivit misshandlad, men hon sa att det var unga tonåringar som plundrat, yngre än 16-17. Och ja, bekräftade hon, till och med Madiba Cash Store är plundrad.

Alltså NEJ!!! Nej, nej, nej, nej. Det känns helt sjukt. Kayamandi är verkligen ett lugnt och vackert ställe. Och de här somalierna som drev Madiba Cash Store var så mysiga, jag brukade hälsa på somaliska, "Ska Warran" tror jag det heter, och sen tacka, "shokran", arabiska. Och xhosabarnen i kön bakom fnissade förvånat när mlungun kunde några få ord på uKwerekweres språk (ja, för "utlänning" är "uKwerekwere" på xhosa, efter hur deras språk låter i xhosa-öron). Och den ena killen som hade affären brukade alltid lyckas ge mig för mycket växel tillbaka. Jag brukade retas med honom för det. Och jag brukade fråga om han ville tillbaka till Somalia. Nej, sa han, det är inget som funkar i Somalia. Det är bättre här. Och innan Sydafrika hade han bott i andra afrikanska länder som jag inte minns namnet på nu.

Ibland kunde man gå in i affären och kolla runt. En liten vanlig minikvartersbutik. Men mestadels fick man peka genom dörrgallret var man ville ha. De har blivit attackerade förut. Och nu är hela affären plundrad!! Det är något så otroligt sorgligt över att plundra andra människors livsverk, något som de jobbat så hårt för. Och nu finns det ingen affär att handla i längre i Kayamandi, för alla drevs av somalier.

Jag pratade just med mormor och hon sa, att sådär har de gjort med invandrare i Gävle också. Bränt ner butiken, sen när de bygger upp och öppnar igen, bränt ner igen. Så nog är det ingen unik företeelse. Ordet "kristallnatten" har passerat genom mitt huvud ofta på morgnarna de senaste två veckorna när man slår på radion och öppnar tidningen och läser om den ödeläggelse, misshandel och de mord som skett under just denna natt.

Men det är förstås mycket mer komplicerat än att man hatar utlänningar som lyckas driva en kvartersbutik. Få ungar i yngre tonåren som lever ett socioeconomiskt stabilt liv skulle plundra den kvartersbutik man brukar handla i. Mer om detta snart. Min verklighet gör sig påmind, jag måste vika tvätt och gå ut och springa.

Sen jag flyttade till Cape Town och Lance har jag varit ganska sällan i kyrkan. "Ndingqabile" som det heter på xhosa - jag har varit sällsynt. Dels för att jag varit uppslukad av det nya ljuva livet i Cape Town, som jag inte bloggat så mycket om ännu för att jag varit så uppfylld av dess behag, men också för att jag sedan slutet på förra året har börjat känna mig rätt obekväm i församlingen.

Å ena sidan har det varit ljuvligt att få ta del av den dynamiska församlingen och de härliga vänner jag har där - de har verkligen blivit en extrafamilj som det har varit så mysigt att träffa två gånger i veckan och sjunga och dansa. Alla som besökt kyrkan med mig har varit hänförda och gillat gemenskapen - det är svårt att inte charmas av den livsglada stilen.

Men jag är ju faktiskt inte troende på samma vis som de andra i församlingen. Jag känner mycket för världen och människorna och har mycket spirituella tankar och så, men den institutionella religionen tenderar att bli lite för patriarkal för min del. Jag vet inte hur falskt det är av mig att vara med i en församling för gemenskap och sång och dans mer än för själva bibelstudiet? Jag har tyckt att det viktigaste är att jag är glad och att jag inte gör någon annan ledsen. Men på senare tid har det börjat kännas mer och mer obekvämt att sitta och lyssna på predikningar som jag totalt inte skriver under på, utan att kunna protestera. Jag känner att jag inte kan ställa mig upp och protestera dels för att jag faktiskt är annorlunda och vit och utifrån och inte känner för att ta den diskussionen på de premisserna, men också för att det är ganska poänglöst att gå till en kyrka och börja protestera mot vad pastorn säger. Det är väl det som är essensen av kyrklig verksamhet, pastorn säger något och det är inte meningen att det ska vara diskussionsforum. Då kan man väl byta församling isåfall. Eller? Jag vet inte.

Så predikningarna började bli rätt radikala. Inte alltid, hälften av tiden predikas det om townshipproblematik som HIV, alkohol och tonårsgraviditeter. Men det går inte att sticka under stol med att det ibland predikades om vikten av att föräldrar har rätt att slå sina barn för att de ska lära sig rätt och fel, och vikten av att mannen verkligen har rätt att vara familjeöverhuvud. "The man submits to God and the woman submits to the man" var ett klassiskt citat under kamrat Annicas besök som inte bara fick oss att få en hostattack utan också var ganska talande för den patriarkala kultur som råder. Inte bara i min församling, inte bara i townshipet, eller bland xhosas, utan i Sydafrika generellt. Ja, i hela världen förstås, men det finns grader i helvetet och Sydafrika ligger ganska trist till när det gäller mansgriseri.

Plus att det har trätt in en ny, väldigt obehaglig pastor sen ett par månader. Anledningen till att jag fastnade för SPCC som församling var hela "happy-clappy vi är här för att glädjas"-stilen, som verkligen fick ett trist avbrott när en ny man som inte är från Kayamandi kom in med en egen obehaglig självcentrerad stil som går ut på att han antingen sjunger själv under långa stunder med sin playback, vilket ju förstör helt "vi-sjunger-och-gläds-tillsammans"-vibben. Sen står han och mässar i skrikton om att "Gud är här", och "det är någon härinne som inte tror på riktigt" (i en destruktiv ton eller hur jag nu ska förklara det) tar fram hela församlingen till altaret och står timmavis och kör profetior om folk. Tydligen prickar han in folks problem, så församlingen är mycket imponerad. Själv får jag totala Knutbyvibbar över hans självupptagna stil och vill bara dra när han sätter igång. Nu i söndags, när jag kom för att ta farväl på riktigt och förklara att jag flyttat och därför inte kommer så ofta längre, drog han följande:

"Don't speak against a man of God. Don't speak against a man of God. Don't speak against me. Don't speak against the Bishop. Don't speak again the Pastor, because then God will WIPE YOU OUT."

Charmigt va? Särskilt i relation till vad biskopen sa till mig efteråt: att han köpt en ny bil för 80.000 som han nu måste betala 2500 för varje månad. Och han har ju ingen inkomst tjatar han alltid om, också i söndags. Förutom det han får från församlingen. Och han tycker att församlingen ger alldeles för lite. Alltså, församlingsmedlemmarna som bor i skjul för det mesta eller i helt överbefolkade hus. Det är något mer pengar och xhosakultur som jag har lite svårt att förstå. Jag pratade länge med Lance om det i söndags när jag kom hem, var ganska nere för jag tycker att det är så tråkigt. Han sa samma sak, att hans erfarenhet var att i Afrika generellt gäller att ledarna måste visa sin materiella status. Det gäller att ha en fin bil. Att leva sparsamt är inte en dygd. Det har varit lite debatt sistone om att parlamentsledamöterna tjänar för lite. Vilket Lance tycker är nonsens och jag håller med - de har skyhöga löner jämfört med en vanlig sydafrikan, även välutbildade sådana. Men, när man kommer in i parlamentet gäller det att köpa en fin bil och andra grejer, och så hamnar man i skuld, och då räcker inte pengarna. Någon från ANC hävdade i någon radiodebatt till och med att "the MPs earn peanuts", vilket jag tycker är en total förolämpning mot alla sydafrikas fattiga.

När jag och Lance funderade vidare konstaterade vi att det är väl så generellt här i världen, att det är tufft att visa sin ekonomiska status genom prylar. Men att det sticker ut mindre i mer välbärgade samhällen eller samhällsgrupper. Också, bland välbärgade västlänningar och vita sydafrikaner börjar det bli status att ge upp statusprylar. Hur som helst, dynamiken kring pengar och hur man skaffar och använder dem är komplicerad, men jag tycker det känns så himla tråkigt att biskopen i församlingen tycker att det är fullständigt normalt att sätta sig i skuld och köpa en svindyr bil när han lever på donationer från sina generellt fattiga, arbetslösa och ofta HIV-positiva församlingsmedlemmar. Men kanske tycker folk i församlingen att det inte är så farligt. Jag vet verkligen inte.

Åter till den nya Knutbyaktiga pastorn. Fy, jag tycker det är jättetrist för församlingen att han har kommit dit. De andra kyrkledarna och församlingen verkar gilla honom. För mig är han en negativ kraft som församlingen inte behöver, och det blir tydligt att jag har inget där att skaffa längre. Sjunga får jag väl göra någon annanstans och mina vänner kan jag träffa ändå.

Nu funderar jag över det etiska i att vara med i en församling så länge det är glädjande och känns hemma, och lämna när det blir jobbigt? Och var det etiskt av mig att alls vara med för gemenskap och sångs skull och inte för själva bibelstudiet? Jag har verkligen inte många svar, och det hela känns underligt och lite konstigt. Men det har verkligen varit en häftig tid av mitt liv.